Idag var vi på dagis igen såklart. Du fick åka i Din vagn tills vi kom upp på Ekbacken, sen fick Du krypa ur Din vagn och gå omkring och titta på barnen som lekte i den lilla lekparken. Sakta gick vi mot Olympens förskola och Du tyckte att det var jättekul att gå för Dig själv med pappa en bit på behörigt avstånd.
Nåja, vi gick såklart in på gården och Du blev mött av Sara som blev jätteglad att se Dig, Du däremot var nog lite skeptisk…
Vi gick in på förskolan och jag anade att Du visste vad som komma skulle men väl inne i lekrummet så gick det bra! Du lekte med bollarna, rutschkanan och barnen såklart. Efter 20 minuter ungefär så såg jag att Rihab började göra sig redo för att hon skulle ta hand om Dig utan att pappa var i närheten och jag kände en knut i magen – jag började bli jätterädd för att Du skulle bli lika ledsen som igår. Säkert kände Du också av min oro, för Du började röra Dig närmre och närmre mig – Du började bli våran lilla “Daco-bebis”…
Till slut sade Rihab att jag skulle gå så jag tog på mig min gladaste mask och ropade till Dig att jag skulle gå men snart vara tillbaka – Du var redan ledsen och återigen fick jag se Ditt ledsna ansikte och höra Dig gråta “Paaappaaaa”…
Jag klappade Dig på kinden och försökte se glad ut när jag vände och gick ut ur rummet och stängde dörren.
Jag klarade inte av att gå iväg utan jag stod länge utanför lekrummet och lyssnade…
Och vet Du vad???
Så fort jag hade stängt dörren så hörde jag inte ett knyst av Din ledsna röst!!!
Tålmodigt satt jag och väntade inne personalrummet i över en timme. Jag hade faktiskt ro att läsa min bok (Stephen King’s “Cell”) och efter en stund kom Nema (som gjorde all Din mat på förskolan) och bjöd mig på mat, varpå jag frågade om alla barnen hade fått sin mat redan och det hade Ni… Hmmm….jag undrade hur det hade gått med Dig och maten (som Du vet så har Du varit lite “svår” med maten…).
Nåja, efter halva lunchen så hörde jag någon ropa “pappa” i korridoren med glad röst – en röst som var min älskling Maxi’s och den lät så glad!!!
Så kom Rihab och Du in i lunchrummet och Rihab berättade att Du hade varit helt underbar, lekt med alla barnen och varit jätte mysig – dessutom hade Du ätit jättebra och alldeles själv!
Jag blev så lättad, glad och lycklig så jag tror att jag inte kunde sluta le på ett bra tag!
Det betyder så mycket för oss att Du har det bra, Maximilian, det betyder allt!
Din mamma och jag älskar Dig så mycket! 🙂
Nu skall jag försöka hinna med att skriva det som jag redan har skrivit om hur Du blev till!
God natt!
Lämna ett svar