Förlåt att jag inte har skrivit på så länge! Din första dagisförkylning har drabbat hela familjen också… Jag, mamma och mormor har de senaste dagarna varit helt dödsförkylda (Din mamma har visserligen varit förkyld ett bra tag men det är de här dagarna som vi samlat ihop oss och varit sjuka alla tre).

Du däremot har haft det jättebra och skoj på dagis under veckan – det har gått alldeles utmärkt att lämna Dig på dagis (nu måste det inte vara Rihab som tar emot Dig) och det märks att Du trivs för Du är på så bra humör när man kommer och hämtar Dig.

I måndags hämtade jag Dig själv och när jag kom in i salen där Ni satt och åt så såg Du mig i samma ögonblick som jag såg Dig och Du sken upp som en liten sol och sa “Pappa” med munnen full av mat.

Igår var både jag och mamma och hämtade Dig och det var lika roligt då! Idag så kom jag själv upp och hämtade Dig och Du blev glad som vanligt över att se mig – Ni hade ätit fil och müsli och det syntes på Dig… Det låg fil på golvet, på bordet och på Dina byxor… Efter att ha “ätit klart” så skulle Du visa mig allt möjligt som finns på dagis – hyllan som man kan stå raklång i (om man är en liten 80cm pys), gallergrinden som man kan kika ut genom spjälorna på och ropa på kompisarna därute och matvagnen såklart – den som är så lätt att flytta omkring 🙂

Nåja, efter mycket om och men så började vi dra oss hemåt. Innan vi gick så berättade Beatrice att Du inte hade sovit något och Sara sade att de hade börjat vänja Dig av vid att somna i vagnen – alltså Du skall vänja Dig vid att somna på madrassen som alla andra barn. Det hade inte gått så bra utan Du hade vilat några minuter, satt Dig upp, lagt Dig ned, satt Dig upp, gått till Rihab för att lyssna på ännu en saga osv.
I vagnen på väg hem så började det märkas ganska tydligt att Du inte sovit… Det var ett fasligt liv på Dig och Du ville inte sitta still i vagnen. Jag var tvungen att ta en genväg för att vi skulle komma hem så fort som möjligt.

Väl hemma så satte stora dramatikern Maxi igång med sin föreställning om hur jobbigt det är att vara knappt två år, törstig och trött – en föreställning som jag tror att alla våra grannar uppskattade mycket 😉

Efter ett kort besök av momo-chan (som förresten saknat Dig jättemycket de här dagarna som hon inte träffat Dig), fick Du välling och nu sover Du gott bredvid oss i sängen.

Jag måste väcka Dig runt femtiden och det blir nog inte så kul men vi måste ju hinna äta middag och duscha innan det är sängdags igen!