När jag nattade Dig ikväll så kunde jag inte annat än att få lite tårar i ögonen!
Vi har ju börjat gå på dagis med Dig och sedan i måndags förra veckan så håller vi på med inskolning (att Du vänjer Dig vid att vara med andra människor än mamma, pappa och mormor). Förra veckan gick jättebra, Du lekte med de andra barnen och blev inte alls ledsen när pappa gick iväg och satte sig i personalrummet för att vänta någon timme på Dig.

Från och med i måndags denna vecka så har det varit annat ljud i skällan dock – så fort jag säger “Hejdå, Maxi. Jag kommer snart igen” så brister Du ut i ett hjärtskärande skri och för att göra saken värre så skrek Du dessutom “Paaaappaaaaaaa” idag…
Det gör riktigt ont i mitt “fadershjärta”, jag står knappt ut med att se Din ledsna min när jag går därifrån!
Idag så klarade i alla fall Rihab, Din “dagisfröken” av att trösta Dig något sånär och det dröjde nog 20-30 minuter innan hon fick komma och hämta mig. Det som är lite lustigt är att när jag var tillsammans med Dig i lekrummet så var Du inte så värst intresserad av mig utan sprang iväg och lekte lite med Olof, lekte med en boll och var allmänt glad!
Sen bjöds det på lunch och gosse vad Du tyckte om maten på Olympens förskola!
Jag har nog aldrig sett Dig äta med en sådan aptit tidigare!!! Det var till och med så att alla andra barn och fröknar gick in och lade sig för att sova lunch, sa hej då och stängde dörren till lekrummet och Du, min son… Du satt där bara och åt och åt!

Nåväl! Nu sitter jag här på kvällen (klockan är 22:40) och skriver till Dig igen – det var ett bra tag sedan sist men nu när jag fått min nya dator så tänkte jag skriva så ofta som jag orkar till Dig – jag måste ju hinna med att skriva både om det som sker nu i Ditt liv och den berättelse som jag började på för ganska länge sedan som beskriver den tid i Ditt liv som nyfödd!

Nu skall pappa i alla fall gå och lägga sig och försöka sova för i morgon är en ny dag med nya dagis-utmaningar 🙂