Året är 2016, det är alltså tvåtusensexton år sedan den kristna tideräkningen startade. Jag befinner mig i Japan; den uppåtgående solens rike, och känner mig efter två veckors besök alldeles förbluffad. I en tid när vi i västerlandet fokuserar vår oro kring hur mycket strömmen med flyktingar kostar oss eller varför någon tjänar mer pengar än någon annan, stannar jag upp och upptäcker allt som är fel.

Vi har fel. Vår genetiska, sedan länge ingrodda mentalitet om att ”jaget” är viktigast känns helt bortkastat. I landet jag befinner mig i nu, är tankesättet helt annorlunda och det känns ovanligt uppfriskande för mig. Här är jag inte orolig för att någon ska sno plånboken ur bakfickan när jag väntar på tåget i tunnelbanan, jag oroar mig inte för att bli nedslagen mitt på gatan en eftermiddag, jag känner inte något hot från någon. Varför? Jo, för att jag inte är hemma; jag är i ett land där ”vi” är värt mer än ”jag”!

I mitt föregående inlägg om landet, var jag förundrad över hur rent allt var; jag hittar varken hundbajs på trottoaren eller cigarettfimpar på marken och anledningen är såklart inte att någon stackare går och städar hela tiden, utan att folk helt enkelt inte kastar skräp omkring sig. Om hunden uträttar sitt behov, då åtgärdar man problemet och plockar upp efter sig!

En helt vanlig, helt ren gata i Osaka

En helt vanlig, helt ren gata i Osaka

Jag observerar hungrigt andra saker som känns helt obegripligt sunda; när vi åker tunnelbana i Japan, är det bara ljudet av tåget och en del människor som pratar med varandra som hörs. Ingen skriker i sin mobiltelefon, testar nya ringsignaler eller visar polaren ett roligt Youtube-klipp på telefonen. Anledningen är att det inte är tillåtet att göra något sådant; mobilen ska vara inställd på ljudlöst läge när du åker tåg, så är det bara. Och alla lyder – det är så behagligt!

Härom kvällen stod jag och blickade över livet i Tokyo-förorten Makuhari och observerade från 21:a våningen en bil som stod och väntade på att svänga höger i en korsning med trafikljus. Helt ensam var den pyttelilla bilen, men ändå såg jag det orange blinkersljuset blinka frenetiskt. Det fanns inget behov av att blinka egentligen, eftersom det inte fanns några andra i trafiken vid det tillfället, men blinkade gjorde föraren ändå; det är så man gör när man ska svänga till höger!

I början av vår resa, träffade vi min hustrus moster och de tog oss till ön Awaji; den första ögruppen som skapades enligt japansk mytologi. Det visar sig även att den lilla ön huserar Japans värsta organiserade brottslighet: Yakuza. Av dem ser vi dock inte ett spår men efter att ha lyssnat på våra japanska släktingar, visar det sig att de faktiskt är hyfsade, åtminstone i europeiska mått mätt. Om det drar ihop sig till en uppgörelse, handlar det oftast om gängen som drabbar samman; civila och oskyldiga människor skadas sällan. Slagsmålen (ja du läste rätt, sällan används skjutvapen!) innefattar endast de ”skyldiga” eller inblandade. Det känns nästan som om vi hamnat i en film…

Jag är förbluffad samtidigt som jag enkelt ser vad som är skillnaden mellan det japanska sättet att leva om jag jämför med vår knepiga, aviga inställning till livet, jorden, universum och allt. Det finns olika sätt att leva där många säkert tycker att underkastelse för rättssystem och överordnande är felaktigt. Vi västerlänningar tycker nog att vi som individer vet bäst själva – ingen ska minsann berätta för oss hur vi ska leva.

Det är OK att köa i Japan, alla gör det!

Det är OK att köa i Japan, alla gör det!

Jag är dock övertygad om att vi har fel. Jag vill mycket hellre leva i ett samhälle där vi är lydiga medborgare. Jag vill mycket hellre gå på rena trottoarer. Jag vill mycket hellre känna mig trygg på tunnelbanan efter att solen har gått ned. Jag underkastar mig gärna ett regelverk som alla andra lever efter. Jag har nämligen upplevt skillnaden.

Jag har så mycket respekt för landet där begravningsplatserna har den bästa utsikten över dalen, där generationer av familjer lever tillsammans och tar hand om varandra. Landet där endast turisterna är dumma nog att gå mot röd gubbe, landet där jag alltid hälsas välkommen in i en butik eller en restaurang.

Kanske krävs det att alla följer samma regler i ett land där det i huvudstaden trängs 13 miljoner människor på en yta som endast är 5 gånger större än Stockholm? Kanske är det vår enslighet och strävan efter vildmarken som har gjort oss till egoistiska ensamvargar? Kanske är det ”the american way” som har infekterat våra svenska intellekt? Jag vet inte. Men när jag jämför kulturerna står det klart för mig vilken som är överlägsen i alla fall och det är inte mellanmjölkens land…